Karin Sennefelt


Forskningslogg nr 9: Räddad av dispositionen
2009/05/17, 22:26
Filed under: forskningslogg | Etiketter: , ,

Knappast hade jag väl börjat ha ångest över att jag sov mer än fyra timmar per natt, förrän jag räddade mig själv genom en radikal omdisponering av boken. Jag är vansinnigt förtjust i symetri i dispositioner. Det skulle vara inledning, avslutning, och tre delar med lika många kapitel i varje, samt med varsin liten inledning. Delarna skulle följa en tänkt initiation in i Stockholms politiska värld (mkt tjusigt, särskilt på planeringsstadiet).  Men sedan kom tidspressen och plötsligt en kväll när jag satt och funderade efter att dotra somnat så slog det mig. Stryk kapitel 8 och 9, skippa undersökningarna som var planerade där, och stoppa in det överblivna i kapitel 5 och 6, och skapa ett nytt kapitel 7 (naturligtvis går det inte att förstå hur jag menar när jag skriver så här. Nåväl, det var briljant.). Plötsligt kan jag bli klar med manus till sommaren, allt hänger ihop, och jag måste inte ägna mer tid åt fruktansvärda politiska verser från frihetstiden (det jag läst är det som inte publicerades i tryck vilket ger många rim på själ och allt väl, mannamod och ärestod, ständer och länder). Okej, då kommer det att stå pärmar på mitt rum med excerperade verser som aldrig utnyttjades, men vilken forskare har inte sånt?

Visst, det är ett sätt att komma undan en massa jobb. Men det som hände nu var att det blir en bättre bok: mera sammanhållen, kapitlen följer tydligt frågeställningarna, och utan en rad upprepningar. Och det slutar ändå på minst 250 sidor. Ah, skönt. Det är nästan så man skulle ta ledigt någon dag eller så, för nu har jag ju sparat flera veckors arbete!

Annonser


Forskningslogg nr 7: Tortyr anno 1756
2009/04/29, 22:04
Filed under: forskningslogg, historia | Etiketter: , , ,

En dag på Riksarkivet och kommissionen vid riksdagen 1755-56 — frihetstidens mest rättsvidriga utväxt. Riksdagens kommissioner tillsattes av riksdagen själv och de hade enorma juridiska befogenheter. Kommissionerna åtalade och dömde politiska motståndare. Kommissionen hade inletts för att undersöka ett slagsmål i bondeståndet, men utvidgades snart till en politisk domstol som sög upp rannsakningar av alla möjliga politiska förseelser — spridning av otillåtna politiska skrifter, mutor och bjudmiddagar. Dess verksamhet kröntes med rannsakningen av de inblandade i det rojalistiska statskuppsförsöket i juni 1756. 

Idag läste jag protokollen just dagarna efter att kuppförsöket hade avslöjats och fastnade hos löparen Anthon Ernsts öde. Hans uppdrag var att sprida ordet bland de sammansvurna om att det var dags att mobilisera. På Bergmans kaffehus vid Riddarhustorget gick han runt och sade ”ikväll, ikväll” så att det väckte uppmärksamhet bland personer som inte borde märka det. Han fullgjorde sitt uppdrag senare på natten genom att fara runt i stan och tala om för korpraler vid gardet och någon enstaka sergeant vid artilleriet att det var dags inatt. Lantmarskalken (talmannen för adeln) Axel von Fersen och några riksråd skulle arresteras. Kungen skulle återfå den makt han borde ha, den frihetstida grundlagen skulle avskaffas. Men Ernst blev full där på natten och framhärdade att det var dags, fastän andra sammansvurna sa att man skulle vänta eftersom man inte hade tillräckligt med kulor. Några backade ur, och någon fick höra vad som var å färde och rapporterade det till lantmarskalken. Det blev ingen kupp och morgonen därpå arresterade ständerkommissionen Ernst och många andra.

För att få Ernst att tala hotade de med tortyr. Hans bekännelse uppfattades inte som sannfärdig nog så han togs iväg till Smedjegården och kläddes av inför att föras ner i Rosenkammaren — tortyrkammaren. I förmaket bekände han, men andra, såsom Puke och Mozelius fördes ner i kammaren och återkom redo att berätta allt för de ledamöter av kommissionen som satt och väntade medan vice slottsfogden gjorde sitt jobb.

1756 är en vändpunkt i frihetstiden. Det verkar som att många då märkte att nu hade riksdagen och sekreta utskottet genom sin kommission gått över en gräns. Efteråt var ständerna mera aktsamma med att tillsätta kommissioner och den misstänksamhet och rädsla som besatt Stockholm under kommissionens verksamhet 1755-56 var det ingen som ville återskapa. Tortyr var ju inte olagligt, så det var inte just det som man vände sig mot, utan osäkerheten att leva under en regim som man inte visste var man hade. Plötsligt var aktor (ung. åklagare) Olof Bidenius Renhorn en av rikets mäktigaste män, fruktad som få. Spåren är många av den spridda misstänksamheten och av angiveriet: det finns räkningar till läkare som vårdat dem som suttit i häkte, listor över utbetalade mutor, listor över utlägg i samband med övervakningsresor genom landet och i staden, insända angivelser av enskilda personer, och kanske mest skrämmande, brev från medlöpare om att belönas för sin lojalitet med regeringsformen. Jag har läst många kommissionsprotokoll, men 1756 nådde förföljelserna obehagliga höjder.

Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 7: Tortyr anno 1756


Forskningslogg nr 6: Dietetik under en stulen stund
2009/04/24, 10:26
Filed under: forskningslogg | Etiketter: , ,

Underbart när möten ställs in, så att två timmar plötsligt blir fria och man får något gjort. Äntligen kunde jag föra in lite referenser till Linnés dietetik (eller här). Till  kapitlet om farorna med att komma till Stockholm under riksdagarna och att delta i det flitiga umgängeslivet på vinkällarna:

De komma från landet till Stockholm i sin mest blomstrande ålder, med rosiga kinder och tjusande, själva kärleksguden utmanande läppar, men efter ett års förlopp äro de förvissnade, utmagrade (saftlösa), bleknade.

Underbart. Ännu mer underbart är att jag fann citatet i en bok med titeln Carl von Linné: Geniets kamp för klarhet av Elis Malmeström (Stockholm 1964).

Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 6: Dietetik under en stulen stund


Forskningslogg nr 5: Att värdera kontoret
2009/04/16, 17:43
Filed under: forskningslogg | Etiketter: , ,

När jag läste Alain de Bottons  ode till kontoret (”seat of pleasure, desire and self-esteem”) slog det mig att när jag skrivit om min arbetsplats har det handlat om flykten från den: till arbetsron på arkivet och biblioteket. Men han har rätt, de Botton: det som jag med mitt nya favorituttryck kallat nollte uppgiften kanske jag ska omstöpa i en slags kontorets sociologi och betrakta mitt arbete på min arbetsplats som en myras i en myrstack (eller, nu när jag tänker på det, som en del i ståndssamhällets samhällsmodell): var och en med sin uppgift, nöjd när man utfört den. Det låter hemskt när jag skriver det, men som de Botton uttrycker sig så kan man inte annat än att se skönheten i overheadpresentationen: 

Though we think of the point of work as being primarily about money, these dark economic times only emphasise the extent to which generating money is an excuse to do other things, to rise from bed in the morning, to talk authoritatively in front of overhead projectors, to plug in laptops in hotel rooms and to chat in the office kitchen. Long before we ever earned any money, we were aware of the necessity of keeping busy: we knew the satisfaction of stacking bricks, pouring water into and out of containers and moving sand from one pit to another, untroubled by the greater purpose of our actions. To view our upcoming meetings as being of overwhelming significance, to make our way through conference agendas marked ”11am to 11.15am: coffee break” and not think too much about the wider purpose – maybe all of this, in the end, is the particular wisdom of the office.

Office work distracts us, it focuses our immeasurable anxieties on a few relatively small-scale and achievable goals, it gives us a sense of mastery, it makes us respectably tired, it puts food on the table. It keeps us out of greater trouble.

Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 5: Att värdera kontoret


Forskningslogg nr 4: Ensam om mina intressen, nästan
2009/04/15, 10:07
Filed under: forskningslogg | Etiketter: , , ,

I april har jag två dagar att skriva bok. Övriga dagar upptas av nollte uppgiften (t.ex. en obligatorisk kurs i kurshanteringsverktyg! tjosa!) Snabbt som attan har jag i alla fall lyckats sänka ner mig i forskningens ensamma irrgångar och ser fram emot att biblioteket ska skaka fram min bibel  Ludvig Mårtenssons Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710–1800, så att jag kan rota i varifrån Erik Johansson  som bodde hos parmmätare Malmberg på Prinsen i Gaffelgränden vid riksdagen 1755–56 egentligen kom ifrån. Jag tror inte att boken är utlånad, den brukar inte vara det. Under tiden springer jag till Lm-c.o. Lindwall för förteckningar från Östergötland. Det här är livet!

Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 4: Ensam om mina intressen, nästan


Forskningslogg nr 3: fortsättning
2009/03/23, 12:02
Filed under: forskningslogg | Etiketter:

Arkiven är kanske inte så trygga platser ändå när jag tänker efter:

Am Dienstag, 03. März 2009, ist das Gebäude des Historischen Archivs in der Severinstraße eingestürzt.

Det verkar som att stadsarkivet i Köln hade misskötts långt innan det rasade. Nu ligger pergamenten utströdda som efter ett bombanfall uppblandade med Konrad Adenauers och Günter Wallraffs papper.

Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 3: fortsättning


Forskningslogg nr 3: Arkivet som räddningsplanka
2009/03/18, 13:32
Filed under: forskningslogg | Etiketter: , , ,

Nu har jag fått höra talas om den fjärde av mina gamla doktorandkamrater som planerar att läma den akademiska världen för arkiven. Som nyblivna docenter eller under postdoc-tiden så har de känt att det inte går att vara kvar: för mycket stress, för osäkra arbetsvillkor, för lite projektmedel till att fylla en heltid. De utbildar sig i arkivvetenskap under flera år och prakticerar på kommunarkivet i Surahammar. Så  väntar arkivvärlden där man som disputerad har rätt goda möjligheter att få jobb, kanske med de material som man kan, kanske kan man bedriva lite forskning vid sidan om. Det är inte bara kvinnorna som försvinner heller, som det ibland tenderar att vara. Arkiven kan vara en trygg hamn i det annars stormiga havet som är akademin. Ibland har jag tagit skydd i urberget på Riksarkivet eller uppe på berget på Stockholms stadsarkiv undan möten, mejl och krav. Efter att ha hukat ett par veckor och fått med mig en bunt excerpter så har jag återvänt stärkt. Men en fast tjänst, trygghet, projekt som inte drar ut i åratal och de vill inte återvända. Jag kan inte klandra dem. Men ändå, kom tillbaka, jag saknar er!

Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 3: Arkivet som räddningsplanka