Karin Sennefelt


Sergels torg som politisk plats
2009/06/18, 21:40
Filed under: gaturummet | Etiketter: , , , ,

DSC00206Idag råkade jag gå förbi Sergels torg samtidigt som en stor demonstration mot de senaste dagarnas våld mot demonstranter i Iran (och den svenska regeringens brist på fördömanden) drog igång. Det var många unga med i tåget, och också en och annan som bar ansiktsmask. Jag antar att det beror på att man inte ville ha sin identitet röjd, inte av svenska myndigheter, utan iranska. Efter torget tågade demonstranterna med sina svarta paraplyer och gröna banderoller (jämför här) iväg nerför Hamngatan.

Sergels torg är en märkvärdig plats. Att torget ligger nersänkt gör det till en formidabel protestplats: åskådarna blir fler eftersom man kan titta ner på demonstrationen från alla håll. Det är också stadens nav, där förorten väller upp ur tunnelbanan och  möter centrala staden, kulturetablissemanget och komersen. Ännu fler åskådare som råkar promenera förbi. I den annars underbart vackra och informationsrika boken Stockholm: en historia i kartor och bilder saknas Sergels torg som demonstrationsplats. Den enda plats som väl kan mäta sig med torget som protestplats är Mynttorget för dem som vill påverka riksdag och regering. Se där, en forskningsuppgift.

Kommentarer inaktiverade för Sergels torg som politisk plats


Forskningslogg nr 10: Boken snart klar
2009/06/17, 23:06
Filed under: forskningslogg | Etiketter: , , ,

Den bok som förhoppningsvis kommer av mitt arbete har fått mogna länge. Sju år. Visserligen kom två föräldraledigheter och ett postdocår emellan, men det är ändå en lång tid (faktiskt nästan exakt lika lång tid som det tog att skriva avhandlingen). Det är en lång tid att ha Abraham Dahlén, Abraham Hedman och Börje Philip Schecktas förehavanden i huvudet, komma ihåg om Erik Persson vid riksdagen 1755–56 var från Stockholms län, och när vinkällaren Tre kungar flyttade till Johannesgränd. Jag erkänner, jag har tappat kollen mellan varven, men nu är jag med igen.

Nu när slutet närmar sig och jag ska lämna ut mitt manus till läsning är jag glad åt att vara klar. För jag är rätt trött på gubbarna. Jag tänker ibland på om jag ska återkomma till frihetstiden igen. Det är ju en så fantastiskt fascinerande period med så många motsägelser där det korporativa samhället krockar med nya sätt att agera politiskt. Plötsligt föds politiska galningar som gör vad som helst för att bevisa sin kärlek till fäderneslandet och en och annan bra idé om att alla i ett samhälle borde ha inflytande över dess utveckling (även om man ännu inte kom på att det kunde inkludera kvinnor under frihetstiden). Snart väntar annat. Jag önskar att jag hade lagt ner mer tid på Olof Håkansson, bondeståndets långvariga talman, och på Carl Gyllenborg, greve, kanslipresident. De var förnyare i genren politisk sociabilitet och det var deras möte över morgonte vid riksdagen 1738–39 som fick min fantasi att spinna loss. Varför i helsike fick en bonde dricka te med en greve? Äldre forskning sa att det handlade om att Gylleborg ville ha inflytande över bondeståndet, men nu tycker jag mig ha visat att det handlar om mer än maktpolitik. Det handlade om nya sätt att organisera det politiska livet där sociala gränser kunde överskridas, där män kunde aspirera till politiskt inflytande genom att vara, bete sig och leva som om de vore, medborgare. Jo, jag tycker fortfarande att det är vansinnigt intressant. Men jag är också glad att ha något helt annat att börja med sedan, som handlar om andra människor och deras livsval och om mera fundamentala existensiella frågor kring identifiering och som blickar bortom Stockholms tullar och över haven.

När jag skrev min avhandling gick jag ibland och fantiserade om var jag helst hade varit med och sett vad som skedde. Det var när dalallmogen tågade in i Stockholm i juni 1743, 5000 man. Jag hade velat stå där på Drottninggatan och se dem (inte minst för att källorna till hur tåget såg ut var så skrala). Nu fantiserar jag återigen om att vara med på Riddarhustorget när nyheten om en omröstning hos prästeståndet i Storkyrkan når fram till torget, eller att komma in i en vinkällare och se hur sällskapen satt i olika rum. Eller kanske att höra Stockholms borgarskap rida patrull under nätterna under riksdagen 1766. Jag tror att det är det här som var anledningen till att hålla på med historia: att se för mig hur det kan ha varit, sett ut, och fånga och förstå ett samhälle i en bild (kanske är jag född hermeneutiker). Det där med teori och periodisering och historiografi kom senare, långt senare.

Idag ringde jag förlaget så de vet att manus kommer. Tillfrågade läsare väntar på sina utskrifter. Ah, tillfredställelsen att se den tjocka pappersbunten i skrivaren.

Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 10: Boken snart klar


Decenniefixeringens århundrade
2009/06/16, 23:54
Filed under: historia | Etiketter: , , , , , ,

I husorganet Guardian skriver Dominic Sandbrook om periodiseringens våndor (en artikel jag inte hittar på nätet). ”Why does history come in decades?” frågar han. Inte passar historien in i lådor om tio år i taget: kategorierna är så hala och svårdefinierbara i sig. Vad är det som karakteriserar 50-talet, eller 80-talet? Det var ”the roaring 20s”, depressionens 30-tal, det förtryckande 50-talet. 60-talet behöver inte vara kärlekens årtionde, utan hatets. På ett roligt sätt visar Sandbrook att Thatcherismen och 80-talet inte alls sammanföll så prydligt som perioden 1979–1990 skulle kunna antyda. Betoningen på att ett decennium ska ha en inre koherens förvirrar mer än det förklarar, menar Sandbrook. Slutar man exempelvis 80-talet med 1990 och Thatchers fall verkar det som att något förändrades därefter, men samma politik och samhällsanda rådde sju år efteråt. Började inte 90-talet med Hey Princess och slutade med Fucking Åmål (1992?–1998), såsom Henrik Schyffert påstår?

Vi historiker ägnar oss glatt åt denna syssla: det långa 1600-talet (1560–1719), det långa 1800-talet (1809-1920?). Ibland är århundradena långa i andra länder.I England har de ett überlångt 1700-tal, 1688–1832, medan Sveriges långa 1700-tal bara varar från 1680–1809. Som den uppmärksamme observerat överlappar det långa 1700-talet de långa 1600- och 1800-talen, men det århundrade man själv håller på med kan ju inte reduceras till mindre än 100 år. Decenniueindelning har blivit 1900-talets gebit. Ju närmre vi är en tid, desto lättare är det att dela upp den i mindre stycken. Men med lite avstånd blir alla decennier ett homogent förr. Som Sandbrook säger, vem idag kan säga om 440-talet skilde sig avsevärt från 430-talet?

Kommentarer inaktiverade för Decenniefixeringens århundrade


Rosa Luxemburg, Birger jarl och dna i historisk forskning
2009/06/02, 23:46
Filed under: historia | Etiketter: , , ,

Det verkar som att det är den kommunistiska aktivisten Rosa Luxemburgs kropp som legat huvud-, hand- och fotlös på bårhus i Berlin. För inte så länge sedan annonserades också att man skulle försöka fastställa om det är Birger jarl som ligger begravd i Varnhems kyrka med hjälp av dna-teknik (tydligen räcker det inte att saken redan verkar utagerad). För några år sedan hörde ett företag av sig till Historicum och undrade om inte vi ville vara med på ett projekt för att undersöka med dna-teknik om Kristina verkligen var dotter till Gustav II Adolf. Institutionen sa nej. Dels för att den inte hade några pengar att dela ut till företag. Dels för att man får anse det fastslaget i historiska källor att Kristina var Gustav Adolfs dotter, och även om hon inte var det biologiskt, så var hon det faktiskt, så ett dna-prov spelade ingen roll hit eller dit.

Vad tillför dessa tekniker historisk forskning? Inte så mycket vill jag hävda i fallet Birger jarl. Med tanke på hur identitiet konstruerades fram till modern tid, så var ytan avgörande. Om någon uppträdde som, klädde sig som, erkändes som, begravdes som Briger jarl, då var det Birger jarl, oavsett vad hans fingeravtryck eller dna sade. Kommer bilden av Birger jarl förändras av det faktum att det kan fastslås att liket i Varnhem är far till liket i Riddarholmskyrkan? Inte alls. Däremot spelar det säkert större roll för bygden. Kanske kan kommunen locka någon extra turist?

Men patologin har mer att tillföra i fallet Luxemburg. I det tidiga 1900-talets Berlin fastställde man identitet på ett annat sätt: det var kroppsliga kännetecken (ett kort ben, ledinflammationer), fingeravtryck, likhet med ett fotografi som sades föreställa personen, stämplar och dokument utfärdade av myndigheter. Och frågan om varför hennes kropp har sparats alla dessa år är onekligen intressant. Vilka intressen har legat bakom det?

Det är vi, idag, som är upptagna av frågan om det verkligen var Birger jarl. Då var han Birger jarl. Men frågan om liket på bårhuset i Berlin är Rosa Luxemburg var lika viktigt 1919 som det är för oss.

P.S. Sen kan man ju alltid undra varför det är intressant att efterforska om Birger jarl var släkt med sin son, men inte med Arne Bender på Varaslätten. ”Det är oerhört avancerad genforskning som skulle kräva mycket pengar”. Jo.