Karin Sennefelt


Forskningslogg nr 7: Tortyr anno 1756
2009/04/29, 22:04
Filed under: forskningslogg, historia | Etiketter: , , ,

En dag på Riksarkivet och kommissionen vid riksdagen 1755-56 — frihetstidens mest rättsvidriga utväxt. Riksdagens kommissioner tillsattes av riksdagen själv och de hade enorma juridiska befogenheter. Kommissionerna åtalade och dömde politiska motståndare. Kommissionen hade inletts för att undersöka ett slagsmål i bondeståndet, men utvidgades snart till en politisk domstol som sög upp rannsakningar av alla möjliga politiska förseelser — spridning av otillåtna politiska skrifter, mutor och bjudmiddagar. Dess verksamhet kröntes med rannsakningen av de inblandade i det rojalistiska statskuppsförsöket i juni 1756. 

Idag läste jag protokollen just dagarna efter att kuppförsöket hade avslöjats och fastnade hos löparen Anthon Ernsts öde. Hans uppdrag var att sprida ordet bland de sammansvurna om att det var dags att mobilisera. På Bergmans kaffehus vid Riddarhustorget gick han runt och sade ”ikväll, ikväll” så att det väckte uppmärksamhet bland personer som inte borde märka det. Han fullgjorde sitt uppdrag senare på natten genom att fara runt i stan och tala om för korpraler vid gardet och någon enstaka sergeant vid artilleriet att det var dags inatt. Lantmarskalken (talmannen för adeln) Axel von Fersen och några riksråd skulle arresteras. Kungen skulle återfå den makt han borde ha, den frihetstida grundlagen skulle avskaffas. Men Ernst blev full där på natten och framhärdade att det var dags, fastän andra sammansvurna sa att man skulle vänta eftersom man inte hade tillräckligt med kulor. Några backade ur, och någon fick höra vad som var å färde och rapporterade det till lantmarskalken. Det blev ingen kupp och morgonen därpå arresterade ständerkommissionen Ernst och många andra.

För att få Ernst att tala hotade de med tortyr. Hans bekännelse uppfattades inte som sannfärdig nog så han togs iväg till Smedjegården och kläddes av inför att föras ner i Rosenkammaren — tortyrkammaren. I förmaket bekände han, men andra, såsom Puke och Mozelius fördes ner i kammaren och återkom redo att berätta allt för de ledamöter av kommissionen som satt och väntade medan vice slottsfogden gjorde sitt jobb.

1756 är en vändpunkt i frihetstiden. Det verkar som att många då märkte att nu hade riksdagen och sekreta utskottet genom sin kommission gått över en gräns. Efteråt var ständerna mera aktsamma med att tillsätta kommissioner och den misstänksamhet och rädsla som besatt Stockholm under kommissionens verksamhet 1755-56 var det ingen som ville återskapa. Tortyr var ju inte olagligt, så det var inte just det som man vände sig mot, utan osäkerheten att leva under en regim som man inte visste var man hade. Plötsligt var aktor (ung. åklagare) Olof Bidenius Renhorn en av rikets mäktigaste män, fruktad som få. Spåren är många av den spridda misstänksamheten och av angiveriet: det finns räkningar till läkare som vårdat dem som suttit i häkte, listor över utbetalade mutor, listor över utlägg i samband med övervakningsresor genom landet och i staden, insända angivelser av enskilda personer, och kanske mest skrämmande, brev från medlöpare om att belönas för sin lojalitet med regeringsformen. Jag har läst många kommissionsprotokoll, men 1756 nådde förföljelserna obehagliga höjder.

Annonser
Kommentarer inaktiverade för Forskningslogg nr 7: Tortyr anno 1756





Kommentarer inaktiverade.



%d bloggare gillar detta: