På temat sånt som vi sällan pratar om.
Jag har tidigare skrivit om skrivande som att jag kammade en text: först skriver jag in en massa tovor i ett dokument, och sedan gäller det att reda ut dem, läsa, korta, reda ut igen, läsa, reda ut igen. Alltså växlar jag mellan att vara okritisk och kritisk mot mig själv. Det pratas inte så mycket om skrivprocesser, oss skrivande forskare emellan. Men vi jobbar oerhört olika, märker man när man skriver tillsammans. Somliga har tänkt färdigt innan de skriver, har en tydlig disposition, fyller i under rubrikerna och så är det klart. Inskrivet är inskrivet och behöver inte ändras. Andra ägnar sig åt ständig redigering under skrivandets gång, formulerar om hela tiden och lyckas på något märkligt sätt skriva fastän de är kritiska mot sig själva samtidigt.
Idag blev jag docent. Nu släpper jag allt och går på stan och äter nudlar.
Jag har stor lust att gnälla över att behöva vabba med magsjuka barn, igen. Men det är ju trist för er att lyssna på. Jag hoppas på april – en forskningens vår — då solen ska lysa över källfynden, fågelsången ackompanjerar skrivknattret och vårvarma vindar blåser undan dammet från böckerna jag lagt på hög och längtar efter att läsa.
Postat i: forskningslogg, Läsning | Etiketter: arbete, forskning, Läsning, skrivande
Det här jobbet innebär en hel del läsande. Det blir mer och mer med tiden också: det är som att mängderna text man ska ta sig igenom på ett kvalificerat sätt ökar exponentiellt. Nu sitter jag, kl halv ett en söndagkväll, och läser igenom en bok (Scandiavia in the Age of Revbolutions: Nordic Political Cultures) jag är medredaktör för tillsammans med Michael Bregnsbo, Pasi Ihalainen och Patrik Winton. Imorgon ska vi diskutera bidragen och på tisdag de fem (?!) olika inledningarna. Till vårt försvar kan jag säga att det är en lång bok. Alla kommentarer man hör om antologier surrar runt i huvudet: ”det är spretigt”, ”artiklarna hänger inte ihop”. Samtidigt kan jag inte minnas att någon någonsin kommenterat att en antologi var väl sammanhållen och fungerade som helhet. Finns det sådana? Detta kommer i varje fall inte bli boken som håller ihop bättre än alla andra.
Men bra blir den, faktiskt. Det är många väldigt bra bidrag, och det nordiska perspektivet på denna tid ger fog för att fundera en hel del över sånt där som historiker gillar, som kontinuitet och förändring och vad det är som gör att de nordiska länderna förändras som de gör: är det inre faktorer såsom våra respektiva nationella historier skulle ge vid handen, eller har revolutionstiden påverkat länderna utifrån också?
Postat i: forskningslogg, gaturummet | Etiketter: arbete, forskning, Gamla stan, historia
När jag 2002 sökte ett projekt om Stockholm som riksdagsstad så sa jag till min (blivande) man att om jag fick det skulle jag bjuda honom på middag på Gyllene Freden.
Nu gick det ganska många år, både sen jag fick pengarna och jag utfärdade löftet, men härom kvällen var vi på sagda ställe för att fira av boken. Först varm apertif (som 1700-talspunsch), sedan sill och strömming till förrätt så att vi kunde dricka brännvin. Därefter måste vi dricka rödvin, så det blev oxbringa till. Mitt i snöstormen satt vi framför en brasa. Därefter gick vi ut i Gamla stan och jag sa hejdå till de där platserna som jag gått förbi och tänkt på så många gånger — Gillestugan på Svartmangatan, Stortorget, Storkyrkan, Bondeska palatset — och jag berättade mina gamla historier om platserna och Hjalmar oooade och aaahade på lämpliga ställen. På Riddarhusporten spikade vi fast en smädeskrift om att alla riksadagsmän var skälmar innan vi gick till Riddarholmen och funderade om vi stod på kuppmakarnas avrättningsplats. Hej då frihetstiden! Ska bli skönt att göra något annat ett tag.
Imorgon lämnar jag in boken. Nu är det natt och jag söker och ändrar ska till skall och ner till ned i långa banor. Hejdå boken. Jag försöker att känna efter hur det känns i denna monumentala stund, men det känns just ingenting. Men så är klockan 3:53.
Uppdatering kl. 15:50. Hade på mig en klänning som gör mig glad idag. Nu är det KLART. Hjärtat rusar som på en förälskad.
Postat i: forskningslogg | Etiketter: forskning, frihetstiden, historia, skrivande
Den bok som förhoppningsvis kommer av mitt arbete har fått mogna länge. Sju år. Visserligen kom två föräldraledigheter och ett postdocår emellan, men det är ändå en lång tid (faktiskt nästan exakt lika lång tid som det tog att skriva avhandlingen). Det är en lång tid att ha Abraham Dahlén, Abraham Hedman och Börje Philip Schecktas förehavanden i huvudet, komma ihåg om Erik Persson vid riksdagen 1755–56 var från Stockholms län, och när vinkällaren Tre kungar flyttade till Johannesgränd. Jag erkänner, jag har tappat kollen mellan varven, men nu är jag med igen.
Nu när slutet närmar sig och jag ska lämna ut mitt manus till läsning är jag glad åt att vara klar. För jag är rätt trött på gubbarna. Jag tänker ibland på om jag ska återkomma till frihetstiden igen. Det är ju en så fantastiskt fascinerande period med så många motsägelser där det korporativa samhället krockar med nya sätt att agera politiskt. Plötsligt föds politiska galningar som gör vad som helst för att bevisa sin kärlek till fäderneslandet och en och annan bra idé om att alla i ett samhälle borde ha inflytande över dess utveckling (även om man ännu inte kom på att det kunde inkludera kvinnor under frihetstiden). Snart väntar annat. Jag önskar att jag hade lagt ner mer tid på Olof Håkansson, bondeståndets långvariga talman, och på Carl Gyllenborg, greve, kanslipresident. De var förnyare i genren politisk sociabilitet och det var deras möte över morgonte vid riksdagen 1738–39 som fick min fantasi att spinna loss. Varför i helsike fick en bonde dricka te med en greve? Äldre forskning sa att det handlade om att Gylleborg ville ha inflytande över bondeståndet, men nu tycker jag mig ha visat att det handlar om mer än maktpolitik. Det handlade om nya sätt att organisera det politiska livet där sociala gränser kunde överskridas, där män kunde aspirera till politiskt inflytande genom att vara, bete sig och leva som om de vore, medborgare. Jo, jag tycker fortfarande att det är vansinnigt intressant. Men jag är också glad att ha något helt annat att börja med sedan, som handlar om andra människor och deras livsval och om mera fundamentala existensiella frågor kring identifiering och som blickar bortom Stockholms tullar och över haven.
När jag skrev min avhandling gick jag ibland och fantiserade om var jag helst hade varit med och sett vad som skedde. Det var när dalallmogen tågade in i Stockholm i juni 1743, 5000 man. Jag hade velat stå där på Drottninggatan och se dem (inte minst för att källorna till hur tåget såg ut var så skrala). Nu fantiserar jag återigen om att vara med på Riddarhustorget när nyheten om en omröstning hos prästeståndet i Storkyrkan når fram till torget, eller att komma in i en vinkällare och se hur sällskapen satt i olika rum. Eller kanske att höra Stockholms borgarskap rida patrull under nätterna under riksdagen 1766. Jag tror att det är det här som var anledningen till att hålla på med historia: att se för mig hur det kan ha varit, sett ut, och fånga och förstå ett samhälle i en bild (kanske är jag född hermeneutiker). Det där med teori och periodisering och historiografi kom senare, långt senare.
Idag ringde jag förlaget så de vet att manus kommer. Tillfrågade läsare väntar på sina utskrifter. Ah, tillfredställelsen att se den tjocka pappersbunten i skrivaren.
Knappast hade jag väl börjat ha ångest över att jag sov mer än fyra timmar per natt, förrän jag räddade mig själv genom en radikal omdisponering av boken. Jag är vansinnigt förtjust i symetri i dispositioner. Det skulle vara inledning, avslutning, och tre delar med lika många kapitel i varje, samt med varsin liten inledning. Delarna skulle följa en tänkt initiation in i Stockholms politiska värld (mkt tjusigt, särskilt på planeringsstadiet). Men sedan kom tidspressen och plötsligt en kväll när jag satt och funderade efter att dotra somnat så slog det mig. Stryk kapitel 8 och 9, skippa undersökningarna som var planerade där, och stoppa in det överblivna i kapitel 5 och 6, och skapa ett nytt kapitel 7 (naturligtvis går det inte att förstå hur jag menar när jag skriver så här. Nåväl, det var briljant.). Plötsligt kan jag bli klar med manus till sommaren, allt hänger ihop, och jag måste inte ägna mer tid åt fruktansvärda politiska verser från frihetstiden (det jag läst är det som inte publicerades i tryck vilket ger många rim på själ och allt väl, mannamod och ärestod, ständer och länder). Okej, då kommer det att stå pärmar på mitt rum med excerperade verser som aldrig utnyttjades, men vilken forskare har inte sånt?
Visst, det är ett sätt att komma undan en massa jobb. Men det som hände nu var att det blir en bättre bok: mera sammanhållen, kapitlen följer tydligt frågeställningarna, och utan en rad upprepningar. Och det slutar ändå på minst 250 sidor. Ah, skönt. Det är nästan så man skulle ta ledigt någon dag eller så, för nu har jag ju sparat flera veckors arbete!
Postat i: forskningslogg, historia | Etiketter: arkiv, forskning, historia, tidigmodern tid
En dag på Riksarkivet och kommissionen vid riksdagen 1755-56 — frihetstidens mest rättsvidriga utväxt. Riksdagens kommissioner tillsattes av riksdagen själv och de hade enorma juridiska befogenheter. Kommissionerna åtalade och dömde politiska motståndare. Kommissionen hade inletts för att undersöka ett slagsmål i bondeståndet, men utvidgades snart till en politisk domstol som sög upp rannsakningar av alla möjliga politiska förseelser — spridning av otillåtna politiska skrifter, mutor och bjudmiddagar. Dess verksamhet kröntes med rannsakningen av de inblandade i det rojalistiska statskuppsförsöket i juni 1756.
Idag läste jag protokollen just dagarna efter att kuppförsöket hade avslöjats och fastnade hos löparen Anthon Ernsts öde. Hans uppdrag var att sprida ordet bland de sammansvurna om att det var dags att mobilisera. På Bergmans kaffehus vid Riddarhustorget gick han runt och sade ”ikväll, ikväll” så att det väckte uppmärksamhet bland personer som inte borde märka det. Han fullgjorde sitt uppdrag senare på natten genom att fara runt i stan och tala om för korpraler vid gardet och någon enstaka sergeant vid artilleriet att det var dags inatt. Lantmarskalken (talmannen för adeln) Axel von Fersen och några riksråd skulle arresteras. Kungen skulle återfå den makt han borde ha, den frihetstida grundlagen skulle avskaffas. Men Ernst blev full där på natten och framhärdade att det var dags, fastän andra sammansvurna sa att man skulle vänta eftersom man inte hade tillräckligt med kulor. Några backade ur, och någon fick höra vad som var å färde och rapporterade det till lantmarskalken. Det blev ingen kupp och morgonen därpå arresterade ständerkommissionen Ernst och många andra.
För att få Ernst att tala hotade de med tortyr. Hans bekännelse uppfattades inte som sannfärdig nog så han togs iväg till Smedjegården och kläddes av inför att föras ner i Rosenkammaren — tortyrkammaren. I förmaket bekände han, men andra, såsom Puke och Mozelius fördes ner i kammaren och återkom redo att berätta allt för de ledamöter av kommissionen som satt och väntade medan vice slottsfogden gjorde sitt jobb.
1756 är en vändpunkt i frihetstiden. Det verkar som att många då märkte att nu hade riksdagen och sekreta utskottet genom sin kommission gått över en gräns. Efteråt var ständerna mera aktsamma med att tillsätta kommissioner och den misstänksamhet och rädsla som besatt Stockholm under kommissionens verksamhet 1755-56 var det ingen som ville återskapa. Tortyr var ju inte olagligt, så det var inte just det som man vände sig mot, utan osäkerheten att leva under en regim som man inte visste var man hade. Plötsligt var aktor (ung. åklagare) Olof Bidenius Renhorn en av rikets mäktigaste män, fruktad som få. Spåren är många av den spridda misstänksamheten och av angiveriet: det finns räkningar till läkare som vårdat dem som suttit i häkte, listor över utbetalade mutor, listor över utlägg i samband med övervakningsresor genom landet och i staden, insända angivelser av enskilda personer, och kanske mest skrämmande, brev från medlöpare om att belönas för sin lojalitet med regeringsformen. Jag har läst många kommissionsprotokoll, men 1756 nådde förföljelserna obehagliga höjder.
Underbart när möten ställs in, så att två timmar plötsligt blir fria och man får något gjort. Äntligen kunde jag föra in lite referenser till Linnés dietetik (eller här). Till kapitlet om farorna med att komma till Stockholm under riksdagarna och att delta i det flitiga umgängeslivet på vinkällarna:
De komma från landet till Stockholm i sin mest blomstrande ålder, med rosiga kinder och tjusande, själva kärleksguden utmanande läppar, men efter ett års förlopp äro de förvissnade, utmagrade (saftlösa), bleknade.
Underbart. Ännu mer underbart är att jag fann citatet i en bok med titeln Carl von Linné: Geniets kamp för klarhet av Elis Malmeström (Stockholm 1964).
