Postat i: forskningslogg, historia | Etiketter: arkiv, forskning, historia, tidigmodern tid
En dag på Riksarkivet och kommissionen vid riksdagen 1755-56 — frihetstidens mest rättsvidriga utväxt. Riksdagens kommissioner tillsattes av riksdagen själv och de hade enorma juridiska befogenheter. Kommissionerna åtalade och dömde politiska motståndare. Kommissionen hade inletts för att undersöka ett slagsmål i bondeståndet, men utvidgades snart till en politisk domstol som sög upp rannsakningar av alla möjliga politiska förseelser — spridning av otillåtna politiska skrifter, mutor och bjudmiddagar. Dess verksamhet kröntes med rannsakningen av de inblandade i det rojalistiska statskuppsförsöket i juni 1756.
Idag läste jag protokollen just dagarna efter att kuppförsöket hade avslöjats och fastnade hos löparen Anthon Ernsts öde. Hans uppdrag var att sprida ordet bland de sammansvurna om att det var dags att mobilisera. På Bergmans kaffehus vid Riddarhustorget gick han runt och sade ”ikväll, ikväll” så att det väckte uppmärksamhet bland personer som inte borde märka det. Han fullgjorde sitt uppdrag senare på natten genom att fara runt i stan och tala om för korpraler vid gardet och någon enstaka sergeant vid artilleriet att det var dags inatt. Lantmarskalken (talmannen för adeln) Axel von Fersen och några riksråd skulle arresteras. Kungen skulle återfå den makt han borde ha, den frihetstida grundlagen skulle avskaffas. Men Ernst blev full där på natten och framhärdade att det var dags, fastän andra sammansvurna sa att man skulle vänta eftersom man inte hade tillräckligt med kulor. Några backade ur, och någon fick höra vad som var å färde och rapporterade det till lantmarskalken. Det blev ingen kupp och morgonen därpå arresterade ständerkommissionen Ernst och många andra.
För att få Ernst att tala hotade de med tortyr. Hans bekännelse uppfattades inte som sannfärdig nog så han togs iväg till Smedjegården och kläddes av inför att föras ner i Rosenkammaren — tortyrkammaren. I förmaket bekände han, men andra, såsom Puke och Mozelius fördes ner i kammaren och återkom redo att berätta allt för de ledamöter av kommissionen som satt och väntade medan vice slottsfogden gjorde sitt jobb.
1756 är en vändpunkt i frihetstiden. Det verkar som att många då märkte att nu hade riksdagen och sekreta utskottet genom sin kommission gått över en gräns. Efteråt var ständerna mera aktsamma med att tillsätta kommissioner och den misstänksamhet och rädsla som besatt Stockholm under kommissionens verksamhet 1755-56 var det ingen som ville återskapa. Tortyr var ju inte olagligt, så det var inte just det som man vände sig mot, utan osäkerheten att leva under en regim som man inte visste var man hade. Plötsligt var aktor (ung. åklagare) Olof Bidenius Renhorn en av rikets mäktigaste män, fruktad som få. Spåren är många av den spridda misstänksamheten och av angiveriet: det finns räkningar till läkare som vårdat dem som suttit i häkte, listor över utbetalade mutor, listor över utlägg i samband med övervakningsresor genom landet och i staden, insända angivelser av enskilda personer, och kanske mest skrämmande, brev från medlöpare om att belönas för sin lojalitet med regeringsformen. Jag har läst många kommissionsprotokoll, men 1756 nådde förföljelserna obehagliga höjder.
En utställning pågår just nu i Versailles med kungliga kläder under perioden 1650 till 1800. Det intressanta med det är att inga kläder från det franska hovet finns med. De sparades nämligen aldrig. Solkungen och hans efterföljare gav nämligen bort kläderna till de närmaste hovmännen varje år, och de i sin tur sålde dem. I slutändan hamnade de dyrbara tygerna i mindre stycken hos Paris trashandlare. Nu pågår utställningen i stället med kläder från en mängd andra ställen, inte minst från Livrustkammaren. Passa på nu, för sedan måste kläderna vila i mörkret till 2012. Bilder här.
Postat i: ditt och datt, historia | Etiketter: 40-talister, 60-talister, 80-talister, generation
Den generationsdebatt som florerat de senaste dagarna är som vanligt perspektivlös. Som om det inte funnits andra generationer än 40-, 60- och 80-talister som kan tävla i vem det är syndast om. Beakta exempelvis 10-talisterna: födda strax efter storstrejken, uppväxta under i det närmaste svältår under första världskriget, genom depressionen på 30-talet in i andra världskrigets ransonering och värnplikt. Sedan kom visserligen långsamt skördeåren. Men skörden blev ju inte stor i början och det var på deras arbete välståndet grundades. Det var först under 60- och 70-talet som de stora pengarna sköts till. Och nu sitter de på hemmen, de som ännu lever, och klagar inte mycket. Kanske minns de inte så noga om det är synd om dem eller inte. Men inte kommer några av 40-, 60- eller 80-talisterna lika tacksamt ta emot en låda mat uppvärmd i en annan stad och glädja sig åt en liten dragspelskväll då och då.
Värst alla kategorier kanske 1690-talisterna hade det ändå? Uppfödda på barkbröd, svält och hårt arbete. Sedan krig i 20 år, avbrutet av en pestepidemi eller två. Sen hög sannolikhet att dö i dysenteri eller något annat otrevligt – om de ens överlevde barndomen vill säga.
Men om jag avstår från syndotävlingen: något alla vi födda med silversked i munnen kanske kan lära oss av 10- och 20-talisterna är att man får arbeta för att förändra det samhälle som inte är bra – och att döma av de 80-talister jag mött kan de klara det de med.
*syndo: en person som tycker synd om sig själv
Underbart när möten ställs in, så att två timmar plötsligt blir fria och man får något gjort. Äntligen kunde jag föra in lite referenser till Linnés dietetik (eller här). Till kapitlet om farorna med att komma till Stockholm under riksdagarna och att delta i det flitiga umgängeslivet på vinkällarna:
De komma från landet till Stockholm i sin mest blomstrande ålder, med rosiga kinder och tjusande, själva kärleksguden utmanande läppar, men efter ett års förlopp äro de förvissnade, utmagrade (saftlösa), bleknade.
Underbart. Ännu mer underbart är att jag fann citatet i en bok med titeln Carl von Linné: Geniets kamp för klarhet av Elis Malmeström (Stockholm 1964).
När jag läste Alain de Bottons ode till kontoret (”seat of pleasure, desire and self-esteem”) slog det mig att när jag skrivit om min arbetsplats har det handlat om flykten från den: till arbetsron på arkivet och biblioteket. Men han har rätt, de Botton: det som jag med mitt nya favorituttryck kallat nollte uppgiften kanske jag ska omstöpa i en slags kontorets sociologi och betrakta mitt arbete på min arbetsplats som en myras i en myrstack (eller, nu när jag tänker på det, som en del i ståndssamhällets samhällsmodell): var och en med sin uppgift, nöjd när man utfört den. Det låter hemskt när jag skriver det, men som de Botton uttrycker sig så kan man inte annat än att se skönheten i overheadpresentationen:
Though we think of the point of work as being primarily about money, these dark economic times only emphasise the extent to which generating money is an excuse to do other things, to rise from bed in the morning, to talk authoritatively in front of overhead projectors, to plug in laptops in hotel rooms and to chat in the office kitchen. Long before we ever earned any money, we were aware of the necessity of keeping busy: we knew the satisfaction of stacking bricks, pouring water into and out of containers and moving sand from one pit to another, untroubled by the greater purpose of our actions. To view our upcoming meetings as being of overwhelming significance, to make our way through conference agendas marked ”11am to 11.15am: coffee break” and not think too much about the wider purpose – maybe all of this, in the end, is the particular wisdom of the office.
Office work distracts us, it focuses our immeasurable anxieties on a few relatively small-scale and achievable goals, it gives us a sense of mastery, it makes us respectably tired, it puts food on the table. It keeps us out of greater trouble.
Postat i: forskningslogg | Etiketter: forskning, historia, skrivande, tidigmodern tid
I april har jag två dagar att skriva bok. Övriga dagar upptas av nollte uppgiften (t.ex. en obligatorisk kurs i kurshanteringsverktyg! tjosa!) Snabbt som attan har jag i alla fall lyckats sänka ner mig i forskningens ensamma irrgångar och ser fram emot att biblioteket ska skaka fram min bibel Ludvig Mårtenssons Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710–1800, så att jag kan rota i varifrån Erik Johansson som bodde hos parmmätare Malmberg på Prinsen i Gaffelgränden vid riksdagen 1755–56 egentligen kom ifrån. Jag tror inte att boken är utlånad, den brukar inte vara det. Under tiden springer jag till Lm-c.o. Lindwall för förteckningar från Östergötland. Det här är livet!
Ibland är forskning så bra. Det är så underbart när någon funderat på ett problem och sedan kan förklara alla dess vindlingar och komplikationer på ett sätt så att man blir klokare av att läsa det.
Jag har gått och stört mig på hur ateister uttrycker sig, deras självsäkerhet och ibland nedlåtande ton. Som sentida representanter för den lutherska ortodoxin hävdar de sanningen med lysande ögon och klara stämmor. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som inte stämt, varför det skavt. Men så läste jag Peder Thaléns understreckare och allt klarnade. Ateismen är uppbyggd kring samma struktur som den religion den vill kritisera. Alternativen antingen-eller som de ställer upp är obsoleta i vårt postmoderna samhälle där variationen och glidningarna mellan olika religiösa positioner spelar allt större roll. Lysande resonerat och välargumenterat. Nu behöver jag inte irritera mig längre, utan vilar lugnt i förvissningen att rabiata ateister också tillhör dåtiden.
Just som jag skriver det ringer kyrkklockorna in påsknatten.
Postat i: genusjägare, historia | Etiketter: akademin, genus, genusstudier, karriär
Idag skriver Mary Beard om kritik som rests mot historiens feminisering i England. Henrik VIII:s historia har kommit att bli hans hustrurs, menar History man David Starkey. Det är historia skriven av kvinnor för kvinnliga läsare och med det uttryckliga syftet att sälja. Och i viss mån har han rätt: de böcker som Mary Beard tar upp, t.ex. Georgiana av Amanda Foreman (nyligen filmatiserad för all del) är biografier över kvinnor vars syfte är att visa att kvinnor visst hade inflytande och makt förr, så det så. Vad dessa författare gör är att skriva biografi på precis samma sätt som män gör om män, men det senare verkar inte David Starkey inte ha problem med.
Som Beard säger, att skriva ”feminiserad” historia, för att använda Starkeys begrepp — ett bättre vore historia med genusperspektiv — handlar om att definiera makt på ett annat sätt. Ju längre bort man kommer från de ”centrala delarna” av historien, säger hon, desto större sannolikhet att det är kvinnor som undervisar på den. Beard har alldeles rätt och i det tycker jag att man också kan höja ett varningens finger. När jobb och projekt utlyses i akademin i Sverige så händer det att den utlyses med särskild inrikning på genus (på samma sätt som man utlyser medel för demokratiforskning eller om hållbar utveckling). Och det är ett relevant forskningsområde, men jag undrar hur mycket vi History girls har att tjäna på att få en egen sandlåda? Är inte vårt mål huvudsakligen att skriva om historien med ett integrerat genusperspektiv, inte i första hand att skaffa oss själva ett jobb? Intressant och relevant forskning sammanblandas med karriärstrategi. När ett lektorat nyligen utlystes på min institution formulerades utlysningen så att ens forskning skulle ha genusperspektiv på tidigmodern tid (undervisningen däremot kunde vara om vadsomhelst). Detta skedde i akt och mening att rekrytera en kvinna, för vi har inga kvinnliga lektorer. Således blev genushistoria historia bedriven av tjejer. Men nu är det ju inte så att alla tjejer sysslar enbart med tjejig historia. Och somliga av oss har ambitioner att bli History (wo)man.
I höst ska jag undervisa på Historikerprogrammet. Det är ett nytt ambitiöst program som syftar till att bygga en starkare historikeridentitet, och är ett samarbete mellan historia, idéhistoria och ekonomisk historia i Uppsala. Jag kommer att vara med på introduktionskursen som är en snabbgenomgång av världshistorien på sju veckor. På mina två veckor ska vi dra igenom perioden ca 1400-1800 på sex föreläsningar.
Det är otroligt lockande att få måla med breda penseldrag i stället för att hela tiden nyansera, kvalificera och ägna sig åt i-och-för-sig-men-ändåresonemang. Men vad fasen ska man ta upp? Det blir en oherrans massa kill your darlings. I nuläget tänker jag såhär:
- Treståndsläran, ståndssamhället, reformationen, motreformationen, relationen undersåte-överhet
- Nationalstaten, statsbildningsprocessen, militärstaten, absolutism och republikanism/parlamentarism, relationen undersåte-överhet
- Krigets betydelse: statens tillväxt, politik, ekonomi, imperialism, självbild, protonationalism, medier etc.
- Europeisk expansion, handel, konsumtion, resande, idéspridning
- Renässansen, vidskepelse, vetenskaplig revolution, upplysning, medier, ”folkkultur”
- Revolutioner: sociala, kulturella (fanns det någon ekonomisk?), Frankrike, Nord- och Sydamerika. Klassamhälle, medborgare.
Men då är det ekonomiska perspektivet ganska illa företrätt och det råder en klar eurocentrism. Hm. Jag vill helst inte separarera ut utomeuropeisk historia, eller genusperspektiv eller klassperspektiv till egna avsnitt (typ restprodukten ”Kvinnor under medeltiden” medan man tidigare gått igenom det som verkligen var viktigt). Jag funderar vidare. Under tiden kan jag inte annat än beundra Eddie Izzards genomgång av imperiernas historia på sju minuter. ”Do you have a flag?”
